Den solgula blomman har nu dykt upp
Vid dikeskanten... i den än frusna och karga marken
Fylld av beundran över denna tuffa..så efterlängtade och livskraftiga blomma
som trots sin litenhet
Har förmågan att kämpa sig fram och upp mellan stenar och hård jord
Och till ett väder som inte bjuder på någon värme
Då vintern inte ÄN fullt ut har gett sig av
För att till oss sprida sina SOLGULA VÅRglädje
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar