Och hösten börjar synas allt mer på de gulnande träden och gräset
Vilket får mig att känna av ...ett litet vemod
INTE för att hösten kommer..den gillar jag åxå
Utan för att TIDEN..den som pinnar på så fort..blir så påtaglig då
att jag inte hunnit med i farten
För sommaren ..vet jag inte vart den tog vägen
Det är som om jag lämnat kvar mig själv i en väntan på det som aldrig kom
Kanske har det varit den överbelastning som drabbat mina sinnen
som gjort att jag inte till fullo kunnat ta hand om tiden .. varje dag
Såsom jag brukar..
För att jag befunnit mig i den grå dimmans begränsade sorgsenhet
Den här dikten skrev jag...när den grå dimman var närvarande
för många år sedan..när jag blev sjukskriven..
DÅ när livet försökte locka ut mig ur dimridån
Dimman ligger tät
Sikten.. inte mer än någon meter
Vet inte hur långt jag har kvar
Är alldeles slut
Det som gör att jag inte ger upp
Är du
Din röst som säger
Lita på mig
Du skall lita på mig
Som ett mantra upprepar jag orden
Om och om igen
Du skall lita på mig
Du skall lita på mig
Och visst skall vi lita på livet..det som för oss framåt
om vi vågar släppa efter på den åtdragna handbromsen
Härifrån skogen önskar jag er alla en sinnesmjuk Måndag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar